Advocatus Diaboli

Den blogg, vars första inlägg du nu läser, som jag av okänd anledning känner en oöverstiglig lust att producera, kommer med största sannolikhet att läsas sparsamt. Av de besökare som över huvud hittar hit lär majoriteten snabbt avskräckas av det ogenerade bruket av latinska sentenser (eller italienska, franska, engelska, kinesiska och spanska för den delen), den prentetiösa ton som genomsyrar varje bokstav och den cynism som kan skönjas bakom flera av författarens resonemang. Lägg därtill de frekvent förekommande sarkasmerna - vilka visat sig inte med önskvärd tydlighet nå fram till alla - och den förväntade läsarskaran kan bli mer lätträknad än de flickrum som huserar en idolplansch på Thomas Östros.

Det är emellertid inte i syfte att bli läst som jag skriver mina inlägg; ett sådant syfte, misstänker jag, har inte sällan en självcensurerande effekt och skulle motverka konceptet advocatus diaboli. Jag skriver för att avreagera mig på slarviga journalister, okunniga om såväl människa som rättsprocess. Jag skriver med hopp om att få utlopp för den frustration jag känner över insändarsidorna i morgontidningarna, vilka dagligen får kaffet att smaka särskilt bittert. Jag skriver, och det här är viktigt, i första hand för att nyansera debatten, om vad den än må vara. Jag framstår tidvis säkerligen som brysk, nedvärderande och själv onyanserad, men min förhoppning är att läsaren i vart fall skall slippa osanningar och okunskap.

Avslutningsvis, till er som läst men inte vetat:

"I som träden in, låt hoppet fara"