Skillnad på mord och mord
En person som befinns skyldig till mord kan idag ådömas att sitta i fängelse tio år eller på livstid. HD har - enligt min uppfattning följdriktigt - genom praxis slagit fast att det längre alternativet skall vara förbehållet de allra värsta, mest avskyvärda och bestialiska formerna av mord. Mordet på den i artikeln beskrivna kvinnan - liksom de efterföljande - ansågs alltså inte för "snällt" (klassisk kvällstidningsretorik för övrigt), utan inte tillräckligt fruktansvärt för att motivera ett livstidsstraff. Bedömningen hade dock knappast något att göra med könen på de inblandade, deras inbördes relation eller något annat för saken fullständigt irrelevant faktum.
Jag är övertygad om att alla som ägnar frågan en tanke snabbt inser att det även gällande mord finns gradskillnader och att det vore fullständigt orimligt att bestraffa alla mördare enligt samma mall. En sådan ordning skulle dessutom gå emot en grundläggande rättsprincip: Lika brott skall bedömas lika, olika brott skall bedömas olika.
Samtyckesrekvisitet
2 x Diesen, rättsvetenskapare i Stockholm, har i en undersökning kommit till slutsatsen att sexbrottslagen måste omarbetas, med motiveringen att den nuvarande regleringen innebär att kvinnor är sexuellt tillgängliga tills de gör motstånd eller säger nej.
Jag är inte alldeles övertygad om att ett krav på samtycke skulle förändra förhållandet mellan anmälda och lagförda gärningsmän nämnvärt. Redan idag finns ett underförstått krav på samtycke vid samlag eller därmed jämförbar handling, i det att den tilltalade - för att undgå ansvar för brott - måste ha haft fog för sin uppfattning att målsäganden ville ha sex med honom. Ett "nytt" samtyckesrekvisit torde därför gå längre, innebärande ett krav på ett uttryckligt medgivande från målsägandens sida (varför inte ett skriftligt medgivande, helst vidimerat av tre vittnen). Vad som skulle hindra en för våldtäkt anklagad person från att helt enkelt hävda att målsäganden uttryckligen samtyckte till samlaget har dock än så länge inte framgått.
Sexbrottsdebatten förs ständigt i vardagsrum, på arbetsplatser och i riksdagen. En diskussion om ett fruktansvärt samhällsfenomen som uppskattningsvis handikappar tusentals medborgare varje år är naturligtvis i sig bra, men den närmast totala bristen på förtroende för rättsprocessen och den lynchmobbsattityd som inte sällan präglar slutsatserna skrämmer. Olika konstruktioner för att göra det lättare att fälla våldtäktsanklagade personer är inte, får inte vara, kan inte bli en godtagbar lösning. Moder Justitias våg ägnas uppenbarligen sällan en tanke i debatten, men är likväl avgörande för vilka åtgärder som är rimliga. Varje rekvisit som läggs till eller tas bort, ökar respektive minskar risken för att en oskyldig skall falla under giljotinen (låt vara att det inte alltid i förväg står klart i vilken riktning).
En massiv informationskampanj - annonser i sociala nätverk, broschyrer på klubbarna, föreläsningar i skolorna - om hur oerhört viktigt det är att du som våldtäktsoffer omedelbart uppsöker läkare och polis för att säkra bevisning, tror jag mer än något annat kan ge oss en ökad andel materiellt korrekta domslut i sexbrottsmål (vilket inte nödvändigtvis, men troligen, är samma sak som att fler våldtäktsmän hamnar bakom lås och bom).
Devisen om att vi hellre friar tio skyldiga än fängslar en enda oskyldig, måste även fortsättningsvis vara straffrättens främsta rättesnöre. "Accipere quam facere praestat injuriam" för att citera den i sammanhanget odödlige Cicero.
Artiklar:
Aftonbladet.se
Svenska Dagbladet.se
Lasciate ogni speranza, voi ch'entrate
Det är emellertid inte i syfte att bli läst som jag skriver mina inlägg; ett sådant syfte, misstänker jag, har inte sällan en självcensurerande effekt och skulle motverka konceptet advocatus diaboli. Jag skriver för att avreagera mig på slarviga journalister, okunniga om såväl människa som rättsprocess. Jag skriver med hopp om att få utlopp för den frustration jag känner över insändarsidorna i morgontidningarna, vilka dagligen får kaffet att smaka särskilt bittert. Jag skriver, och det här är viktigt, i första hand för att nyansera debatten, om vad den än må vara. Jag framstår tidvis säkerligen som brysk, nedvärderande och själv onyanserad, men min förhoppning är att läsaren i vart fall skall slippa osanningar och okunskap.
Avslutningsvis, till er som läst men inte vetat:
"I som träden in, låt hoppet fara"
